1978: Satsa på bredden i det nordiska!

För att hedra Pohjola-Nordens 100-årsjubileum presenterar vi tidningens historia från år 1941.

Suomeksi: Pohja laajaksi pohjoismaisessa yhteistyössä

 

N:o 3 oktober 1978
VI I NORDEN

 

Karl August Fagerholm:
Satsa på bredden i det nordiska!

”Det finns en svårutrotad bild av föreningarna Norden som sammanslutningar i frack och ordnar. Jag minns en Nordens dag i Mässhallen i Helsingfors. Inte fan visste jag att det fanns så mycket frackar i stan.”

Den som talar är stadsrådet Karl August Fagerholm, välkänd socialdemokratisk profil i hela Norden, tre gånger finländsk statsminister, mångårig ordförande i sitt lands delegation i Nordiska rådet liksom i Pohjola-Norden och – inte minst – riksdagens talman. Nu sitter han i sitt arbetsrum i den gamla arbetsplatsen på ALKO i Helsingfors. Han reflekterar:

”Bilden är givetvis felaktig. Det görs oerhört mycket nyttigt arbete i föreningarna. Se bara vad som åstadkommes i Pohjola-Nordens kulturrepresentantskap! Men det gamla problemet att nå ut med budskapet utanför de etablerade kretsarna kvarstår än idag. Folk orkar inte engagera sig, bli medlemmar!”

Fagerholm menar också att det kan vara svårt för föreningarna att finna sin plats i det nya samarbetssystemet. Ju mer samarbetet byggs ut desto mer finns att göra. Bristen på pengar är legio. Och det är svårt att få ut det nordiska budskapet till allmänheten – inte minst i Finland! ”Journalisterna ids ju inte skriva.” Det nordiska stoffet har också svårt att hävda sig gentemot andra samarbetsprojekt.

Började i facket

Karl August Fagerholm tillhör den generation politiker som väcktes till nordiskt intresse under 1920-talet. Inkörsporten var fackföreningarna där han var mötesarrangör och tolk vid olika träffar med de affärsanställdas fackföreningar i Norden. Själv var han frisör till yrket.

”Riktpunkten var att vi ville få med så många som möjligt i dessa viktiga kontakter och inte bara ett fåtal på toppen. Jag tror vi lyckades bra. Jag minns dessa fackliga möten liksom de vi senare ordnade inom ungdomsklubbarna som mycket värdefulla.”

Fagerholm drogs sedan med i den finländska partipolitiken på 1930-talet och var bland annat socialminister åren 1937–43. En stor besvikelse var att de nordiska länderna inte kunde möta krigshotet som en samlad enhet:

”Den viktigaste frågan för oss i Finland efter vinterkriget var om ryssarna hade anfallit oss om vi varit i allians med det övriga Norden. Den frågan förblir givetvis obesvarad. Men den följde alla aktiva nordister när man grep sig an det moderna samarbetet efter 1945.”

Fagerholm påminner om att det fanns intresse från svensk sida omedelbart efter krigsslutet att överväga ett försvarssamarbete med Finland. ”Men Molotov var som bekant ointresserad av en sådan koppling."

Finland i vsb-pakt

Nästa stora bakslag kom i slutet av 1940-talet då den utrikespolitiska splittringen i Norden grundlades: Danmark, Island och Norge NATO-medlemmar, Sverige alliansfritt och Finland neutralt men med den så kallade vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen:

”Ur finländsk synpunkt hade vi välkomnat det skandinaviska försvarsförbund som diskuterades. När den tanken fick överges var vi ändå glada att Sverige inte blev NATO-medlem. Det hade försvårat Finlands östrelationer.”

NORDREK – 1960-talets stora nordiska satsning – kunde inte Fagerholm följa på så nära håll och han säger nu så här:

”Jag har inte brytt mig om att undersöka vad som egentligen hände. Klart är dock att inte minst danskarnas starka dragning mot kontinenten måste vara problematisk när ett sådant här projekt skall genomföras. Och generellt menar jag nog att det nordiska samarbetet inte får hindra större och viktigare samarbetsföretag. Det vore orealistiskt.”

Farlig byråkrati?

Parallellt med NORDREK-arbetet valdes Fagerholm till ordförande i den kommitté som skulle utarbeta förslag till organisation av det officiella samarbetet, en syssla som han skötte med fast hand. När han nu ser på tillväxten av ämbetsmän inom de nya nordiska byråkratierna – 30–40 tjänstemän vid varje ministerråds kansli – blir han lite orolig:

”Den här tillväxten måste vi passa oss för. Vi avsåg aldrig att skapa några nordiska byråkratier.”

Fagerholm minns annars sina år i Nordiska rådet som värdefulla tillfällen att möta grannlandspolitiker och att arbeta fram nordiska lösningar. Det är allmänt bekant att han var initiativtagare till det Helsingforsavtal som 1962 summerade upp det samarbete man dittills presterat och angav målen för framtiden.

En sak förbryllade honom mycket i rådsarbetet: den politiska praxis som odlas i Danmark och Sverige att en oppositionspolitiker skall vara ordförande i den nationella rådsdelegationen:

”Den ordningen förklarar nog varför till exempel de svenska ämbetsmännen varit så ointresserade av samarbetet och så besvärade av det merarbete som Nordiska rådet ofta givit dem. Det finländska och norska systemet med att den sittande regeringen också skall leda rådsarbetet är enligt min mening att föredra.”

Självcensuren tär

Finland har alltså i de fall det varit politiskt möjligt ställt upp i det nordiska samarbetet även om denna medverkan tid efter annan fått ske efter visst övervägande. Finlands inträde i Nordiska rådet och i EFTA är exempel på organiserad samverkan där utrikespolitiska hänsyn måst tas.

Fagerholm håller med om att en del av den finländska politikens vindlingar kan te sig lite mystiska för en utomstående:

”Många grannlänningar tycker att vi är lite tokiga – och det tycker vi nog själva också! Den nödvändiga självcensuren vi har i press och andra massmedia när det gäller utrikespolitiken tär på stoltheten. Men självbevarelsedriften kräver att vi är försiktiga.”

”Svenska journalister har en enastående förmåga att skriva skit om Finland. Det skapar onödiga problem österut. Inte för att journalisterna skall känna sig ofria att skriva vad de vill. Men det är viktigt hur det skrivs...”

Karl August och Ragnar

Karl August Fagerholm är klart positiv inför vad det moderna samarbetet kan ge – ett samarbete där han själv så länge varit en viktig finländsk länk. Han tror att satelliten kan bli bra för språkförståelsen mellan länderna. Och han rundar av med att berätta om den där sikfesten på Nordkalotten där han själv och Ragnar Lassinantti skulle festtala:

”Ragnar som rikssvensk hade manus för det han sa på svenska men talade fritt på finska. För mig som finländare var det tvärtom: jag hade manus för det finska men var utan när jag talade svenska. Så konstigt kan det bli när nordbor ska göra sig förstådda för varandra!”

Ingen ny bok

Fagerholms nyutkomna memoarbok ”Talmannens röst”(Söderströms förlag) har fått många lovord av kritiken även om författaren blygsamt avfärdar att den skulle vara något slags politisk historia. Någon ny bok blir det inte: det är synen som hindrar. Men en ”magister” kommer då och då upp och går igenom det ymniga källmaterialet från en 60-årig politisk gärning.” Och för det som inte passar för arkiven står den där apparaten till förfogande”, skrattar Fagerholm och pekar på sokumentkvarnen.

Intervju: Åke Landqvist