Suomeksi: Gustav, intomielinen ammattinordisti

N:o 2/1985
VI I NORDEN

Gustav, knegare, entusiast, yrkesnordist

Femtiotalet gick mot sitt slut och statsvetarna vid Helsingfors universitet valde ämnen för sina avhandlingar.

– Dom andra sökte sig mot exotiska djungler. De forskade i länder som låg långt borta, i konflikter som fanns i andra världsdelar.

– Jag var den enda som intresserade mig för det nordiska. Jag skrev om Nordiska rådet. Därför ansågs jag vara annorlunda och tråkig.

Orden är Gustav af Hällströms. Hans intresse för nordiskt samarbete fick honom att söka tjänsten som förbundssekreterare för Pohjola-Norden, den finländska Nordenföreningen.

Gustav fick jobbet och på den vägen är han ännu. Den första augusti i fjol fick han 25 år fullt i ”Nordens tjänst”. Nu är han direktör för Pohjola-Norden-föreningarna.

– Det är märkligt hur litet som förändrats längs med åren. Allt är större, här på Pohjola-Nordens högkvarter är vi nu tolv anställda jämfört med fem då jag kom. Men om man läser gamla protokoll från tjugotalet frapperas man av att verksamheten då i stort sett var den samma som nu.

Gustav af Hällström säger att föreningens karaktär förändrats i takt med att ”nordismen” slagit genom överallt i samhället.

– Tidigare var vi banerförare. I dag är vi informatörer.

Det nordiska samarbetet omfattas av alla, är helt okontroversiellt. Gör inte det arbetet tråkigt?

– Det här gäller framför allt Sverige. Där har de ett helsike att få folk intresserade. Genom sitt trygga läge mitt i Norden går Sverige miste om en del aktiverande korstryck i de omgivande länderna.

– Hos oss är det lite lättare. För de flesta finländare är det lite exotiskt med Norden. Paradoxalt nog blir det tydligen intressantare när man inte förstår språket. Men trots detta ”handikapp” gör svenska Norden ett utmärkt jobb. I Östra Finland är nordiskt samarbete dessutom ofta inkörsporten till internationellt samarbete.

Är aktivisterna i dag de politiker som inte har blivit tillräckligt stora för att få resa till Kuba och Togo, de som måste nöja sig med Köpenhamn och Oslo?

– Jag ser inget fel i att politiker använder nordiskt samarbete som hävstång i karriären. Det här garanterar tvärtom att politikerna också långt in i framtiden kommer att ha det nordiska tänkandet kvar.

Hur många karriärister finns det bland aktivisterna?

– Det är omöjligt att säga. Var går gränsen mellan nyttotänkande och genuint intresse? Det vet knappast aktivisterna ens själva.

– Det är orimligt att beskylla entusiastiska 20-åringar för att vara egoister. De är mycket välkomna. Vi skulle bara hoppas att de skulle hållas med också efter det de hoppat in i yrkeslivet och bildat familj. I dag försvinner aktivisterna när de fyller 24. De kommer tillbaka när barnen blivit stora, som 40-åringar.

Folk reser som aldrig förr inom Norden. Samarbetet är en självklarhet. Kan vi inte skrota ner de nordiska föreningarna?

– Vi har långt att gå innan vi nått vårt mål – gjort oss själva onödiga. I februari ville skolstyrelsen i Finland skära ner veckotimmarna i svenska för finska elever med en.

– Vi larmades av fältet och satte igång en massiv kampanj mot förslaget. Vi hade fyra dagar på oss. När förslaget kom upp i regeringen förkastades det. Förtjänsten är säkert inte bara vår, men vi bidrog.

– Plötsligt kastades vi 25 år tillbaka i tiden. Det här lärde oss att vi måste ha en beredskap att agera snabbt. Förslag som försvagar nordiskt samarbete kan dyka upp var som helst.

– Av dem som reser mellan Finland och Sverige vet säkerligen bara en liten procent vad vårt förbund står för. De reser för att träffa moster i Trelleborg eller de försvenskade kusinerna i Västerås. Och de vet väldigt litet om Norden.

– När vi arrangerar resor ser vi till att information ges vid sidan av programmet. Samhällsinfo, kulturinfo m.m. Från centralt håll är det främst elevutväxling vi sysslar med. Utväxlingen har ökat mycket på senare år. Vi har en fin målsättning som går ut på att alla elever minst en gång ska ha varit med om utväxling innan de gått ut skolan. Det är långt dit, men målsättningen är bra.

– Den övriga verksamheten sker främst på lokal- och distriktsnivå. När Äänekoski ordnade en nordisk vecka deltog flera busslaster danskar. De bodde privat i familjer. Lokaltidningen blev tvåspråkig för en vecka m.m.

– Det är ett exempel på nordiskt resande när det är som bäst. Över huvud taget är den finländska lokalpressen överlägsen på att bevaka nordiska händelser. Den är också bra på att bevaka jippon österut.
Konkurrerar Pohjola-Norden med Samfundet Finland-Sovjet?

– Nej, det tycker jag inte. Ibland då anslag beviljas i kommunerna ställs vi emot varandra. I bästa fall betyder det att båda får lika mycket, något som gynnar oss.

– Det finns mängder av aktivister som är medlemmar i båda föreningarna. Det är inget fel på det. Vi är absolut inte motpoler.

– En skillnad i verksamheten är att kontakten österut är centralt dirigerad. Kommer Moskvas cirkus till Helsingfors står samfundet för arrangemangen.

– Om en svensk eller dansk cirkus kom till Finland skulle vi inte ha nånting med det att göra. Besöket skulle skötas av andra. Vi har inte monopol på nordiskt samarbete, vi vill inte ha det. Kontakter och projekt finns överallt hela tiden utan att vi vet om det.

– De flesta organisationer och föreningar har sitt eget nordiska utskott som har livlig kontakt till systerföreningar i de nordiska länderna.

– När vårt förbund arrangerar nånting måste vi satsa på saker som kompletterar det organisationerna gör.  Saker som samlar oliktänkande från alla sektorer i samhället.

– Vi ska vara ett paraply som ser till att alla får vara med.

Vad är det största problemet i dag?

– Att få med ungdomen. Att få ungdomens breda massor att intressera sig för nordiskt samarbete. Att aktivera den vanliga medlemmen, aktivera gräsrötterna. Alltför mycket sker ännu på ”toppnivå”. Det är alltför långt ännu ledningen i de olika organisationerna som reser och sköter kontakterna i praktiken.

Text: Staffan Bruun
Foto: Leif Rosas