Suomeksi: Kööpenhaminan koulunuorisokokouksessa

OBS! Artiklarna är inte översättningar av varandra utan har olika författare.

 

FÖR NORDEN
No 2, 1950

 

Det nordiska skolungdomsmötet i Köpenhamn
27-31 maj 1950

 

Text: Ursula von Schoultz

 

Det är något alldeles extra med Danmark. Det liknar inte alls det övriga Norden och ligger liksom närmare ”stora världen”. Jag har länge längtat efter att få fara dit och då ett tillfälle yppade sig i form av skolungdomsmöte, anmälde jag mig naturligtvis ögonblickligen.

Jag kunde inte sova och vankade omkring som en orolig ande, tills det blev bestämt att jag verkligen skulle få fara.

Sen upplevde jag hela resan som i ett lyckligt rus och märkte egentligen inte att det var verklighet, förrän jag var på väg hem igen.

Vi var 39 utvalda, som samlades på järnvägsstation den 26 maj. Det var underbart att inte behöva ha något pass el.dyl. utan bara vara en oansvarig 39:de del, som hade att så vitt möjligt ta vara på sig själv.

På stationen träffade vi våra tre ledare fil. mag. Karin Eklund, fil. mag. Sylvia Arajoki och fil. mag. Aimo Tilander.

Namnupprop förrättades och biljetter delades ut. Här träffade vi första gången den fruktansvärda fiende, som förbittrade vår annars så underbara resa. Det var ”den lilla vita biljetten”.

Den här lilla, platta pappbiten gällde för hela resan och man fick för sig att den, som tappade ”den lilla vita biljetten”, inte bara skulle bli lämnad ensam kvar i främmande land utan dessutom skulle bli föremål för något fruktansvärt, ingen visste egentligen vad. Vi gömde alltså med bävan i hjärtat den ödesdigra lilla pappbiten längst ner i våra väskor, med så mycket som möjligt ovanpå.

Vi tog ett sista farväl av oroliga släktingar och avundsjuka kamrater och steg upp på tåget.

Vi hade inte hunnit långt, innan konduktören kom och bad att se biljetterna.

Panikartat sökande i väskorna. Biljetterna kom fram, visades och packades ner igen, om möjligt ännu djupare.

Tågresan gick relativt snabbt, och snart var vi i Åbo, där vi gick igenom den första av de 8 tullarna på vår resa. Efter ett oändligt köande och knuffande fick vi gå ombord. Det hade regnat under tågresan, men då Regin lade ut från hamnen, sken solen och en jätteregnbåge kom fram ur regnmolnen.

Båtresan var underbar. Havet var lugnt och vänligt, inte ens Ålandshav gjorde den minsta ansats till uppror.

Vi kom till Stockholm omkring kl. 9 på morgonen och fortsatte genast med tåg till Malmö.

De svenska skolungdomarna som kom med samma tåg, hade lämnat fönsterplatserna åt oss och vi var mycket tacksamma, för vi var naturligtvis trötta och ville förövrigt gärna titta på de sydsvenska landskapen, som knappast någon av oss hade sett förut.

I Malmö gick vi ombord på färjan, som på c:a 1 ½ tim. förde oss över till Danmark. Redan i tullen blev man bekant med det danska folklynnet. Alla skrattade och väsnades och ropade fullkomligt obegripliga ord, som i alla fall lät mycket vänliga. Vi for ännu en liten stund med tåg och var sedan mitt inne i Köpenhamn.

Jättelika neonreklamer lyste emot oss från alla håll, och massor av bilar, bussar och cyklar rusade fram på de breda gatorna. Allt var så stort och grannt och vänligt. Vi tågade allesammans till en skola, där vi delades ut till våra danska värdar.

Det var underbart att igen komma till ett riktigt hus, som inte gungade eller skakade och att få lägga sig i en riktig säng, hemma hos vänliga mänskor.

På söndagen besökte vi Dyrehaven, som är ett slags kunglig jaktpark. Där växer jättelika, lummiga bokar, och mellan dem springer rådjur och hjortar omkring i hjordar på flera tiotal.

På vägarna syntes ryttare på stiliga hästar, och osynliga fåglar kvittrade i bokarna.

Vi såg det gamla jaktslottet, Eremitaget, en mycket vacker byggnad, som ligger på en hög kulle med utsikt över hela parken. Sen vandrade vi till Ulvedalen, där vi blev bjudna på ”sodavand” till våra egna smörgåsar.

Där hölls några tal och man sjöng de olika ländernas nationalsånger.

Alltsammans väckte hos mig en mycket stark samhörighetskänsla med Norden i allmänhet och Danmark i synnerhet. Som god avslutning på det hela bjöds allesammans på underbar nougat-glass. Sen var eftermiddagen fri och var och en fick göra som den ville.

Jag for med min värdfamilj till deras weekend-stuga utanför Köbenhamn, där jag spelade sällskapsspel med en massa cigarrökande herrar och damer. Det var vansinnigt roligt, fast jag bara förstod enstaka ord.

Måndagmorgon besåg vi riksdagens lokaler och Christiansborg slott. Parkettgolven på slottet var så fina och ömtåliga att vi alla måste sätta på oss underliga filttofflor och sen hasa omkring i dem för att inte göra märken på golvet.

Men inte bara golven var fina. På väggarna hängde praktfulla tavlor av Christian denochden och Frederik denochden med familjer. Vi såg bankettsalar och bibliotek, mottagninsrum och kabinett.

I slottet fanns över 100 rum, så man blev alldeles förvirrad.

På dagen fick vi gå på Det kgl. Teater. Vi såg ”Den stundesløse” av Holberg.

Stycket var säkert mycket roligt och replikerna mycket spirituella, men då man inte förstod ett ord, var det inte så lätt att följa med. Men skådespelarna var väldigt fina, och om man i tid fick veta när man skulle skratta, så var det hela mycket lyckat.

På kvällen fick vi gå på Tivoli, som kanske var det roligast av alltsammans.

Då man kommer in genom porten till Tivoli är det som att komma in i ett sagoland. Lyktor och ljusreklamer glimmar överallt, vattenstrålar, belysta av olikfärgade lampor stiger högt mot himlen och faller ned som ett skimrande skum. Glada mänskor vimlar omkring, och en orkester spelar nånstans.

Vi rusade omkring som i extas och prövade på nästan allting, berg- och dalbana, blå vagn, karuseller, spegelsal o.s.v.

Följande morgon var vi alldeles rådbråkade och orkade knappast släpa oss till Zoologisk Have, som nu följde i programmet. Där väcktes vi i alla fall ganska snart av underbara apor, giraffer och imponerande elefanter.

Förmiddagen var fin, och då fick jag fara på en biltur till Amalienborg, Gefier-springvand och Langelinie med ”den lille Havsfruen”.

På kvällen måste vi packa våra saker och ta dem med oss till mottagningen på Rådhuset.

Där hölls några tal, vi visades omkring och blev sedan bjudna på kakor och ”sodavand”.

Vi fick ännu se en skicklig trollkonstnär göra några invecklade konster, och så plötsligt måste vi ta våra saker och gå ned till stationen för att fara hem.

Det kändes onaturligt och hemskt att ryckas bort från alltsammans, just då man börjat vänja sig vid språket och hade fått en massa goda vänner.

Men så är det alltid – allt tar slut då det är som roligast.

Vi var naturligtvis ohyggligt trötta, men hemresan gick i alla fall ganska bra. Utom på Ålands hav. där den 90-åriga ”Oihonna” flög på vågtopparna och t.o.m. kapten mådde illa.

Så kom vi då slutligen hem till våra oroliga föräldrar, yra i huvudet av händelser och intryck, obotligt förälskade i Köpenhamn och fast beslutna att fara tillbaka vid första, bästa tillfälle.