Suomeksi: Ystävyyspaikkakuntaliike

FÖR NORDEN
Oktober 1946
Nummer 4

VÄNORTSRÖRELSEN

I Norden finnas icke många organisationer, som icke skulle ha knutit nordiska förbindelser. På de mest mångskiftande områden är kontakten och samarbetet mer eller mindre livligt. Gemensamma möten, rådslag och konferenser giva en livfull bild av denna samverkan. Men i de flesta fall är för detta umgänge ett drag utmärkande, som åtminstone i vissa avseenden måste beklagas, om det också samtidigt ofta är ofrånkomligt. Kontakten skötes för det mesta alltid av samma begränsade kretsar, oftast komma samma personer att representera sina organisationer och sitt land. Detta är naturligt: en person, son en gång knutit personliga förbindelser med grannfolkets representanter har lättare att sköta förbindelserna, han känner till de gemensamma ärendena, initiativen och hur man skall kunna genomföra dem, hans besök är ändamålsenligt.

Man torde icke kunna förneka, att detta i en viss grad även gäller föreningarna Norden. Systerorganisationernas samarbete fordrar även kontinuitet, och denna kontinuitet representeras av de personer, som bäst känna till sin organisations verksamhet. Men å andra sidan äro de årligen anordnade olika kurserna och gruppbesöken ett bevis för den strävan som Norden-föreningarna anse som sin främsta uppgift: att knyta förbindelser med grannfolkens representanter, att få allt vidare medborgarkretsar att personligen lära känna de övriga nordiska länderna, att erfara den betydelse som ett vidgande av synkretsen i detta avseende har. Det är nämligen alldeles klart, att en under alla förhållanden orubbad, bestående vänskap mellan folken och ett förtroendefullt samarbete, som faktiskt berikar folken, kan skapas endast därigenom, att mellan folken uppstår ett vitt förgrenat, av de enskilda individerna bildat nätverk av personliga vänskapsförbindelser, som samtidigt garanterar största möjliga kännedom om folken och därmed förenad förståelse.

I sin strävan att nå detta mål i Norden ha Norden-föreningarna sedan de i alla de nordiska länderna fått allt större anslutning, börjat jämte sina tidigare verksamhetsformer arbeta för utvecklandet av vänortsrörelsen.

Omedelbart före det andra världskriget knöt os mellan städerna Uddevalla och Thistedt, den förra i Sverige, den senare i Danmark, vänskapsband, vilkas vidare utveckling dock avbröts av krigsutbrottet. Sedan fred åter inträtt skyndade sig föreningen Norden i Danmark att taga initiativet till det i sin början avbrutna arbetet på knytande av vänskapsförbindelser mellan Norden-föreningarnas lokalavdelningar. Vänortsrörelsen betyder att en norsk, en dansk, en svensk och en finsk ort sinsemellan knyta vänskapsband, bilda en fyrväppling, till vilken naturligtvis även isländska lokalavdelningar kunna ansluta sig, och inom vilkas ram de försöka få till stånd en allt livligare växelverkan sinsemellan. En inledning till denna verksamhet är förmedlandet av alla möjliga uppgifter on den egna orten till vänorten. De första personliga besöken komplettera ”bilden”, som sålunda ges åt ”vännerna”. Inom vänorternas ram uppstår sålunda småningom kontakt mellan olika intresse- och yrkesgrupper, som sedan bör utvecklas att bli allt fastare på ömsesidighetens grund. Besök och svarsbesök, informations- och studieresor följa efter varandra. Ungdoms-, arbetar- och andra utbyten komma i gång.

”Fyrväpplingen” Borås, Sverige, - St. Michel – Molde, Norge, - Velje, Danmark, bildas. Representanterna för Vejle borgmästar Willy Sörensen, bankdirektör Gunnar Holm, doktorinnan Signe Roelsgaard och lektor Svend Jakobsen på besök i St. Michel.
 

Varje stad, köping eller kommun kommer härigenom liksom att representera sitt land, att ge åt sin vänort en miniatyrbild av sitt eget folk. Samtidigt som allt flere personer bli i tillfälle att deltaga i detta nordiska umgänge, blir det ovannämnda hela Norden omfattande nätverket allt tätare och skapar en fast grund för nordiskt samarbete.

Om vi går att granska vilka möjligheter vänortsrörelsen har att lyckas i vårt land, fästes uppmärksamheten främst vid det värdefulla arbete Mannerheimförbundet uträttat, då det skapat fadderortsförbindelser mellan Sverige och Finland. Otaliga äro de band som inom ramen för denna hjälpverksamhet knutits. Och för den skull är det även naturligt, att vänorterna i Sverige och Finland utvecklas på basen av dessa förbindelser, att de ömsesidiga kulturförbindelserna följa de banor hjälpverksamheten brutit. På grund av de svenska kommunernas talrikhet och även av andra orsaker kan knytande av vänortsförbindelser med flere svenska orter komma i fråga. Likaså kan det icke förnekas, att i vissa fall knytandet av vänortsförbindelser avvikande från fadderortsförhållanden kan vara ändamålsenligt.

Obestridligen har vänortsrörelsen dock även stora svårigheter att övervinna, innan den kan utveckla all sin kraft. Att resa är nuförtiden mycket dyrt, kommunikationerna äro tillsvidare allt annat än lysande, passmyndigheterna förbehålla sig naturligtvis avgörandet i saken, och därtill sätter valutafrågan en gräns för verksamheten.

Vi få för den skull inte vänta oss några lysande resultat med detsamma utan måste arbeta på lång sikt. Då vårt lands ekonomiska läge förbättrats och de nutida talrika restriktionerna gått till historien, först då kan vänortsrörelsen uppnå sin fulla betydelse. Men många hinder kunna likväl redan nu övervinnas och böra övervinnas. Det erfordras ett målmedvetet arbete, icke blott av föreningens centralorganisation utan även och framför allt av lokalavdelningarna. Vänortsrörelsen förutsätter just hos lokalavdelningarna initiativkraft och energi.