1943: Föreningen Nordens verksamhet och syften

För att hedra Pohjola-Nordens 100-årsjubileum presenterar vi tidningens historia från år 1941.

Suomeksi: Norden-yhdistyksen toiminta ja päämäärät

 

Föreningen Nordens medlemsblad
FÖR NORDEN
Kesäkuu 1943
Numero 2

 

BR. SUVIRANTA:
FÖRENINGEN NORDENS VERKSAMHET OCH SYFTEN

I samband med de olympiska spelen i Berlin begicks en högtidlig och minnesvärd ceremoni. I Grekland, på det gamla Hellas grund, tändes en fackla, som i språngmarsch fördes från hand till hand genom Europa till olympiska stadion, där representanter för världens kulturfolk samlats for att mäta sina atletiska krafter. Det var en vacker ceremoni, som symboliserade betydelsen av gamla traditioner och solidariteten mellan folken.

Men icke allenast på den kroppsliga utan även på den andliga kulturens område äger solidariteten mellan folken gamla traditioner, som grunda sig på humanismens och frihetens idéer. Dessa idéer bilda grundsanningen i den kristna förkunnelsen, och stora kulturpersonligheter ha genom tiderna understrukit desamma. Renäsansen och reformationen, upplysningsfilosofien och den senare liberalismen byggde på denna grund en samhällelig och statlig konstruktion, som strävade att garantera för varje medborgare tanke- och samvetsfrihet, rättskydd och social rättvisa.

Hos oss i Norden stötte dessa frihetens och humanismens idéer på en tjänlig jordmån, ty ända sedan urminnes tider hade här den sociala grundvalen utgjorts av den fria bonden och en demokratisk statsordning. På denna grundval har man sedan byggt vidare genom århundraden; formerna ha visserligen förändrats och utvecklats men grunden har icke

förändrats utan förblivit densamma. Detta resultat har dock icke uppnåtts utan seg och ofta bitter kamp. Så var den finska bondens frihet i fara t. ex. under klubbekrigets dagar eller vid tiden för drottning Kristinas länsväsende, och Anders Chydenius fick ännu på 1700-talets senare hälft, då allmogen var i fara att bli bunden vid torvan, kämpa hårt för de elementära medborgerliga rättigheterna. För honom bildade fädernesland och frihet ett odelbart begrepp: "Fäderneslandet utan frihet och förtjänst är ett stort ord av liten betydelse."

In i en ny fas trädde striden om detta för de nordiska länderna gemensamma kulturarv och den sociala ordningen, sedan vårt land förenats med Ryssland, vars traditioner och statsform så fulls/tändigt avveko från våra egna. Till det yttre hade vi för vår frihet intet annat skydd än självhärskarens högtidliga försäkran om våra rättigheters helgd. Det var en osäker grund, som inom kort visade sig svekfull. Men till all lycka levde vi icke enbart i råd av den. Inåt hade vi en allt fastare grund i tillväxten och fördjupandet av vår nationella finska kultur samt i den tilltagande sociala rättvisan. Utåt hade vi ett mäktigt skydd i det vakna samvetet hos kulturnationerna, som lyssnade till mänsklighetens och frihetens röst, detta samvete, vilket såsom doktor Ruin vid en nyligen avhållen akademisk fest yttrade, först fick sig till del våra förtryckares hån, sedan deras vrede och slutligen deras fruktan.

För vår egen del beseglades denna årtusenden gamla utveckling och kamp om frihet, när vi genom vårt frihetskrig vunno statlig självständighet och oavhängighet. Nu fick man för första gången garantier för, att det för Finland och det övriga Norden gemensamma kulturarvet kunde utvecklas utan främmande inblandning. Under de följande fredsåren utfördes ett mångsidigt byggnadsarbete på den andliga och materiella odlingens olika områden, på samma gång som vårt av konflikter söndersargade folk uppnådde en allt starkare inre enhet.

Det drag i utvecklingen, som i detta sammanhang särskilt bör betonas, är det fortsatta närmande, som skett till de övriga nordiska länderna. Denna riktning var ingalunda självklar, då vi togo vårt öde i egna händer. Vi sökte, såsom det även var naturligt, beröringspunkter och nya relationer åt olika håll. Lika litet som hos oss var man i de övriga nordiska länderna alltigenom på det klara med, att Finland hörde till den nordiska folkgemenskapen, och detta i synnerhet försåvitt det gällde det finsktalande Finland.

Vårt närmande till Norden skedde under dessa år nästan obemärkt, likt en bottenström, som rörde sig fram under ytan, och som grundade sig på geografiskt grannskap, historiska traditioner och gemensam kulturell, social och statlig släktskap. Denna bottenström ledde till, att allt mångfaldigare och fastare band knötos mellan enskilda medborgare och olika samfund i Finland och det övriga Norden.

Vilket omfång dessa nordiska relationer uppnått på 1930-talet t. ex. på det ekonomiska området, därom fingo vi en uppfattning, då verket ”Nordens länder i världsekonomien” för några år sedan blev färdigt. I slutkapitlet finnes en lång redogörelse för formerna för det ekonomiska samarbetet mellan de nordiska länderna och till slut konstateras, att detta samarbete är likt en diamant med tusen ytor – man må uppräkna hundra av dem, bilden måste dock bli bristfällig.

Samma fenomen, som sålunda konstaterades på det ekonomiska samarbetets område, framträdde starkt även på andra kulturella områden. På denna totalutveckling kan tillämpas följande skildring i boken om det ekonomiska samarbetets natur: ”Först och främst kan man konstatera, att det vuxit fram spontant, icke såsom ett resultat av påtryckning från statsmakterna eller av en medveten samnordisk propaganda. För det andra är det påfallande, att detta samarbete icke bär tillfällighetens prägel, utan i allmänhet, även där det ej iklätt sig fast organiserade former, är kontinuerligt, För det tredje och som en icke minst betydande omständighet kan framhållas, att denna kontakt och samverkan icke berör blott samhällets periferiska delar utan i hög grad hänför sig till många av dess centralaste och mest vitala punkter.''

Detta spontant utvecklade nordiska samarbete, som under årens lopp blev allt livligare, råkade vad oss vidkommer in i en ny fas i medlet av 1930-talet, då Finlands riksdag enhälligt deklarerade sig för nordisk orientering. Därigenom öppnade sig för detta samarbete nya och vidare vyer än förut. President P. E. Svinhufvud yttrade på Nordens dag 1936: ” Ett intimt och tillitsfullt samarbete mellan de nordiska folken är dubbelt så viktigt under sådana oroliga tider, som de vi nu leva i. Jag uttalar därför på denna nordiska dag en livlig önskan, att detta samarbete, där varje folk uppträder enligt sin egen grundkaraktär, måtte utvecklas och bli allt fastare till fromma för Nordens folk.”

De återstående åren av fred blevo på det nordiska samarbetets område synnerligen rika. Men i skapandet av fastare politiska relationer hade man tyvärr hunnit blott till början av utvecklingen, då det nya världskriget bröt ut.

Finland har därefter fått föra en tung kamp för statens och folkets tillvaro. Norge, Danmark och Island ha blivit besatta av främmande makt och Sverige har ständigt ökat sin försvarsberedskap, färdigt att taga upp kampen med alla, som gå till anfall. Överallt ha samma nordiska värden hotats; det har inte endast varit fråga om den högsta uttrycksformen för frihet, statlig självständighet, utan även om nedärvd samhällsordning, rättsskydd, yttrandefrihet och samvetsfrihet, humanitetens princip i nationernas inre och yttre relationer.

Vart och ett av de nordiska länderna har under dessa år kommit att gå sin egen väg, skilt från varandra. Och fientligt sinnade element ha hånfullt velat göra gällande, att den nordiska tanken lidit skeppsbrott. På samma sätt utropade Purischkevitsch på sin tid i den ryska duman, då Finlands rättigheter trampades under fötterna: ”Finis Finlandiae”. Men såsom det ryska förtrycket då sådde den finska självständighetens frön, har även nu ett under skett. Mitt i den yttre splittringen håller en inre samling på att växa fram kring de värden och ideal, som varit de centralaste i de nordiska traditionerna och som äro gemensamma för alla. Därom vittnar den diskussion om de nordiska ländernas förenande till ett försvarsförbund eller statsförbund eller t.o.m. en förbundsstat, som tagit allt digrare proportioner. Därom vittna de i Danmark nyligen avhållna riksdagsvalen. Och den, som har ögon att se och öron att höra, har kunnat lägga märke till, hur i vårt land håller på att uppstå en stark strömning för försvarande av de kulturvärlden och de sociala ideal, som äro identiska för hela Norden. Den nordiska tanken är inte död, den lever och den lever i denna stund kraftigare ån någonsin förut. Den är mitt i vår tids slitande konflikter och våldspolitik som en brinnande fackla, som kallar dessa länder att i samförstånd trygga och vidare utveckla det gemensamma kulturarvet. Under vilka former detta samarbete kommer att yttra sig kunna vi ännu inte veta, och därom råda naturligtvis olika uppfattningar. Endast det är klart, att den svåra och ett fortsatt fritt tankeutbyte bringar jordmånen för en all starkare nordisk solidaritet till mognad.

Det är här som vägen börjar
Här begynna nya stigar.


Vilken är Föreningen Nordens ställning i det nordiska samarbetet? Föreningen grundades år 1924. Den är en systerförening till de i Sverige, Danmark och Norge år 1919 samt på Island år 1922 grundade föreningarna med samma namn. I alla dessa föreningars stadgar h målen för verksamheten definierats på samma sätt. Föreningarnas syfte är att ”fördjupa samhörighetskänslan mellan de nordiska folken, vidga deras kulturella och ekonomiska förbindelser och befordra samarbetet mellan dem.”

Vi se, att föreningarnas verksamhet grundar sig på en så nära inbördes solidaritet som möjligt. På denna grund har arbetet fortgått under de förgångna två decennierna. Utom en fortsatt kontakt ha årligen gemensamma delegerademöten för de olika föreningarna hållits än på vidare än på trängre bas.

Ett annat karakteristiskt drag för vår förenings verksamhet har varit fullständig solidaritet inåt. Icke blandande sig i dagens politiska frågor, har föreningen blivit ett förenande band mellan de kretsar, för vilka den nordiska gemenskapen legat särskilt nära om hjärtat. I dessa tecken har föreningen kunnat samla kring sig de ledande personligheterna på den finska kulturens område. Grundläggningsbrevet var sålunda undertecknat av J. R. Danielson-Kalmari, Oskari Mantere, Leo Ehrnrooth, Niilo Liakka, Väinö Voionmaa, Rafael Erich, Santeri Ivalo, Gunnar Castrén, Antti Kukkonen och Väinö Vuolijoki.

På grundvalen av denna yttre och inre solidaritet har föreningen verkat efter sina krafter. Dess arbete har varit fruktbringande, om än den aktivt verksamma kretsen i början förblev relativt trång. Mycken is har måst brytas, och en medveten nordisk orientering har endast steg för steg vunnit fotfäste i de bredare folklagren. I synnerhet koncentrerade sig verksamheten under det första årtiondet på föredragstillfällen samt nordiska möten och studiekurser, som årligen arrangerades för till olika yrken hörande män och kvinnor, såsom lärare, ingeniörer, affärs- och bankmän, agronomer o.s.v. Deltagarantalet i dessa möten växte år för år. En särskilt viktig ställning fingo skolungdomsmötena samt främjandet av samarbetet mellan den akademiska ungdomen och lärarna vid högskolorna. Även närmandet på det ekonomiska området mellan de nordiska länderna intog en central ställning på föreningarnas verksamhetsprogram, och på deras initiativ tillsattes officiella delegationer för främjande av ekonomisk samverkan mellan de nordiska länderna.

Under de sista fredsåren på slutet av 1930-talet upplevde Föreningen Norden i Finland ett kraftigt uppsving. Föreningens medlemsantal ökades åren 1938 och 1939 ungefär med hälften, och föreningens stadgar ändrades sålunda, att lokalavdelningar kunde grundläggas och organisationer, vilka intresserade sig för nordiskt samarbete, ägde möjlighet att bli passiva medlemmar.  Man planerade även att få landsortens ungdom och arbetarna med i högre grad än förut. Grundandet av en egen tidning stod likaså på programmet.

Vinterkrigets utbrott var dock orsak till, att planerna delvis blevo ofullbordade eller att de kunde förverkligas endast i trängre form än man tänkt sig. Men under ledning av föreningens energiska ordförande, senator Ehrnrooth har man trots allt även under dessa år målmedvetet gått framåt. Här må endast omnämnas, att föreningen redan under två års tid utgivit ett eget medlemsblad samt grundlagt två livskraftiga lokalföreningar, den ena i Åbo, den andra i Kuopio. En donation, genom vilken föreningen erhåller huvudbyggnaderna på det berömda Svartå-gods, har öppnat nya vyer för verksamheten. Under nu rådande förhållanden har föreningen tillsvidare icke kunnat övertaga och iordningställa dessa byggnader, men de torde en gång bli ett hem, där föreningens kursverksamhet kan komma till sin fulla rätt.

Denna korta översikt på Föreningen Nordens verksamhet har visat, att mycket fruktbringande arbete utförts under årens lopp och sålunda grunden lagts för en allt vidsträcktare verksamhet. Nu synes tiden ha mognat för att samla ihop alla de kretsar, för vilka det nordiska samarbetet är en övertygelsens sak. I denna avsikt har man även vidtagit vissa åtgärder för utvidgande och fördjupande av föreningens verksamhet. Som bäst håller man på att anskaffa nya medlemmar. I synnerhet strävar man efter att värva sådana kretsar, som hittills stått på sidan om föreningen. I denna avsikt har talrikare representanter för arbetarkretsar invalts i föreningens styrelse. För den studerande ungdomen har man beslutat sänka medlemsavgiften med hälften. Likaså eftersträvar man att göra Föreningen Norden till centralorgan för alla de sammanslutningar, som arbeta i tecknet av nordisk samhörighet. Denna strävan har redan på olika håll väckt glädjande genklang och det föreligger allt skäl att vänta sig anslutning på bred front. Till sin betydelse kanske ännu mer vittbärande är grundandet av lokalavdelningar, ty först när Föreningen Norden förgrenat sig över olika delar av Finland, har den verkligen blivit det finska folkets egendom. Detta är därför det mål, man bör sträva till. Och man håller på att gå mot det. I år har redan nya lokalavdelningar grundats i Jakobstad, Tammerfors och Vasa.

På en sålunda fördjupad och utvidgad grund kan Föreningen Norden kraftigare än hittills arbeta för uppnående av sina mål. Som devis för detta framtida arbete ville jag sätta de ord, som Finlandsvännen och den outtröttlige förkämpen för nordisk tanke, Rickard Sandler valt som namn för sin nyss utkomna bok: ”Nordens sak är vår”. Vi som arbete i Föreningen Norden, arbeta i den övertygelsen, att de nordiska ländernas sak även är vår sak, att den är förenlig med Finlands fördel.