1944: Danmark står våra hjärta nära

18.01.2024 kl. 09:00
För att hedra Pohjola-Nordens 100-årsjubileum presenterar vi tidningens historia från år 1941.

Suomeksi: Miksi tanskalaisten parissa viihtyy

 

Föreningen Nordens medlemsblad
FÖR NORDEN
Oktober 1944
Nummer 3

 

JARL LOUHIJA
DANMARK STÅR VÅRT HJÄRTA NÄRA

Omgivning, historia och folklynne har gjort oss finnar rätt återhållsamma i vår inställning till andra folk och nationaliteter. Vi kan inte förbehållslöst beundra andra, inte dyrka dem eller ta dem till förebild, och vår medfödda misstänksamhet hindrar oss i det längsta att bli betagna. Vi skulle antagligen inte kunnat gripas av en översvallande hjältedyrkan eller visa vår medkänsla på ett lika påtagligt sätt, som det gjordes gentemot oss under vinterkrigets dagar framför allt i de skandinaviska länderna. Vi har alltid haft och kommer alltid att ha så stora svårigheter att övervinna i kampen för vår egen tillvaro, att vi egentligen inte har känslor till övers för andra i samma utsträckning som fallet synes vara hos bättre lottade folk.

Men det finns ett undantag, och det är danskarna.

Med danskarna trivs vi finnar från första stund, med dem kommer vi utmärkt väl överens, vi blir genast förtjusta i dem och tycker sedan alltid om dem.

Denna enhälligtgjorda angenäma erfarenhet beror inte därpå, att Danmark under kriget hjälpt oss med smör och socker, eller att våra barn blivit så väl omskötta där. Det är ingen konjunkturkänsla. Och den härleder sig inte heller ur den omständigheten, att våra rätt långt från varandra liggande land under historisk tid inte kommit varandras intressen för när, sålunda inte ur bristen på nerärvda tvistefrågor. Och inte heller därav, att danska språkforskare redan länge visat intresse för finska språket. Så måna om vår värdighet är vi ändå inte. Nej, skälen ligger djupare, långt djupare än man i allmänhet tror.

Så olika danskar och finnar i många avseenden än är har de ändå förvånande mycket gemensamt.

Ett dominerande gemensamt karaktärsdrag är humorn. När en finne kommer till Danmark, erfar han en känsla av verklig befrielse. Då han ser den vänligt humoristiska glimten i de mötandes ögon och hör deras smittsamma skratt, som bubblar upp direkt ut hjärtat. Allt detta förefaller oss så hemvant och bekant. Det fordras inga ansträngningar för att förstå denna humor, den är framsprungen ur samma källor och tar sig liknande uttryck. Så påminner bland annat ”cykelbudens” berömda, blixtsnabba slagfärdighet och överhuvudtaget köpenhamnarnas kvicktänkta humor i hög grad om våra savolaksare, som avfyrar sina repliker snabbt som skott. Och själlandarnas skenbara sorglöshet uppvisar drag, som återfinnes hos våra viborgare och karelarna överhuvudtaget. Och på Jylland igen är humorn till sin natur nära besläktad med tavastlänningarnas. Danskarnas humor leds av ett livligt intellekt, men den är framsprungen ur deras sunda och goda hjärtan. Det är därför ingen tillfällighet, att Aleksis Kivi och Ludvig Holberg har så mycket gemensamt.

Men danskens hjärtegodhet visar sig i lika hög grad i hans enastående hjärtliga och vänliga inställning till sina medmänniskor. I det fallet är han ett solskensbarn. Och även om solen inte lyser i hans inre, bevarar han ändå denna trevliga uppsyn inför yttervärlden. Det är hans vana, det hör till bildningen. Och därför kan man rentav kalla honom en vardagens hjälte, som kan vara en förebild för vilket folk som helst. Denna hans egenskap beundrar vi finnar oförbehållsamt. Kanske just för kontrastens skull. Vi besvärar oss inte att visa hjärtlighet, då vårt sinne är mörkt, och hos danskarna påträffar vi också därför det ideal vi själva alltid önskar efterlikna. Vi är också gästfria och vänliga, då vi väl tinat upp, men danskarna är så inställda, att självövervinnelsen inte kostar dem stor möda.

Med sin humor och sitt hjärtliga sätt undgår danskarna tvenne sinnesstämningar, som ofta griper oss finnar: högtidlighet och sentimentalitet.

Dansken är verkligen kemiskt fri från varje benägenhet att uppträda högtidligt. Varken akademiska eller kyrkliga fester störs av högtidlighet. Och därför är den bland de flesta utlänningar allmänt gängse uppfattningen, att dansken inte kan ta livet på allvar, fullkomligt oriktig. I det fallet är han inte lättsinnigare än andra folk, men till högtidlighet förfaller han inte.

Det är nöjsamt att se huru naturligt och med upphöjt förakt för all etikett han klär sig till exempel för cykelåkning. Då är allting tillåtet, från de kortaste ”shorts” till aftondräkt. Svenskarna tycker inte det är korrekt eller ”chic” och inser inte, att naturlighet enligt dansk uppfattning aldrig brister i stil. I det fallet förstår det idrottsälskande Finland honom långt bättre – och beundrar honom.

Då han cyklar är också dansken i varje avseende helt och fullt sig själv. Där har hans uppfinningsrikedom firat verkliga triumfer. Det hade varit omöjligt att utveckla cykeln till ett bekvämare och till nytta och nöje mera användbart sport- och fortskaffningsmedel än danskarna gjort. Men den avslöjar också deras ordningssinne. Det hör inte bara till anständighet och god sed att noggrant följa trafikreglementet. Danskarna framhåller med stolthet att det tillhör ett ”kultiverat, inte ett disciplinerat” folk. Men ve den som bryter mot cykelkulturens förordningar, mot honom är inte ens danskarna vänliga. Då haglar det mindre smickrande invektiv över den arma missdådarn, alldeles som om han förbrutit sig inte blott mot bildningens utan mot hela det demokratiska samhällsskickets lagar. Då avslöjar danskarna en viss ”processmakerilust”, som når sin höjdpunkt vid doktorsdisputationerna. I detta avseende är dansken obestridligen en aning komisk, men till all lycka är han själv väl medveten om det.

Den ovannämnda lusten att disputera och ett levande intresse för allt som rör sig omkring dem har funnit sitt vackraste uttryck i danskarnas obetvingliga kunskapsbegär, ja man kan rentav kalla det kunskapstörst. Det är intet under, att stora vetenskapsmän och forskare frambragts av ett folk, vars alla medlemmar besjälas av ett medfött begär att undersöka varje företeelse i grund och botten.  I det fallet är dansken nära besläktad med finnen, ”som bara tror vad han ser”. Men hos danskarna har denna forskningslust mera inriktats på främmande länder och folk samt överhuvudtaget på tekniska och andra yttre omständigheter. Danmark är också därför ett land där teknik och ingeniörsvetenskap gjort livet lätt att leva.

Men inte blott i det vetenskapliga forskningsarbetet utan överallt där dansk anda råder, är envisheten ett framträdande drag, en envishet som väl kan jämföras med den finska. Den är smidigare än norrmännens och finnarnas envishet, som nästan närmar sig fanatism, men den är stark den med.

Jämte dessa kraftigt framträdande karaktärsdrag besitter dansken en god portion äkta känslosamhet. Men han är ändå underbart välbalanserad. Han har romantikerns hjärta och realistens hjärna. Därför är också hans hem en förtjusande blandning av skönhet och ändamålsenlighet. Utlänningar – också finnar – förvånar sig ofta över danskens realistiska och naturliga förståelse för penningens värde, och hur frasfritt han talar om ekonomiska frågor. Men den användning dansken ger sina jordbundet förtjänade pengar avslöjar romantikern, som besjälas av en stark längtan efter skönhet och frid, men som inte bygger luftslott utan reser sitt hus på Danmarks fasta och frodiga jord.

Danmark är vackert och dess folk är beundransvärt. Dansken vet det själv, men han förhäver sig aldrig till nationell självtillräcklighet eller självförhärligande. Sitt lands och sitt folks säregenskaper försöker han aldrig påtruga andra. Han skryter inte. Och därför älskar vi finnar honom. Därför förstår vi hur övermäktigt svårt det varit för honom att förhålla sig lugnt till de främmande besättningstrupperna, han som kan blicka tillbaka på en tusenårig frihet och alltid älskat sitt ljuvliga land av hela sitt hjärta, men som också velat behålla sitt land lika odelat för sig själv som han varit ovillig prisa det inför andra.

Susan Neffling