Suomeksi: Helsinki pohjoismaisessa yhteistyössä

FÖR NORDEN
No 3, 1948

Helsingfors i det nordiska samarbetet

Ordförandens i föreningen Pohjola-Norden i Helsingfors, kanslichefen Kurt Antells hälsningstal vid huvudstadsbesökets välkomstfest i Stadshuset 12.6.1948.

Nordens fem huvudstäder har ett drag gemensamt för dem alla. De ligger alla vid havet. Vattnet sköljer i mäktiga vågor mot Reykjaviks kajer, det stänker mot Oslofjordens branta klippstränder, det drar sitt glittrande blåa band förbi Kongens smukke by, det väver sin trolska stämning över fjärdarna och vikarna vid Stockholm, antingen vi tänker på Brunnsvikens små najader eller en skärgårdsbild av Prins Eugen, det famnar slutligen Helsingfors, där det reser sig på sin utskjutande udde. På havet har nordmännen i alla tider färdats. Vattenvägarna har förmedlat icke blott materiella produkter av olika slag, de har också varit förmedlare av idéer, av tankar och åskådningar, av kulturella impulser. När de nordiska rikenas huvudstäder vättar mot havet, markerar detta, att vattnet förenar och icke skiljer åt. Det anger också, att Nordens länder står öppna för fredlig samfärdsel och befruktande kulturförbindelser närmast mellan de nordiska folken inbördes.

Under de tunga år vårt land genomlevat har vi känt sambandet med Norden starkare än förr. I en publikation, som utgavs här i maj 1944 under den betecknande rubriken ”Finland för Norden” och som innehåller uttalanden av framträdande personer ur alla samhällskretsar och politiska läger kommer denna tanke till uttryck i följande ord, som står att läsas i företalet: ”Först denna hårda tid har lärt oss inse värdet av det nordiska arv, som är vårt fria rikes grundval – ett arv av lagar och seder, av demokratiskt samhällsskick och kultur, grundad på respekten för individens människovärde.” När vi förklarar oss höra till den nordiska kretsen är detta, vill jag tro, icke blott en munnens bekännelse, icke blott en klarnad insikt om, huru mycket som förenar i en värld av skärpta motsättningar, men ett hjärtats vittnesbörd om den djupaste grunden i vårt väsen. Inga yttre förhållanden, inga utrikespolitiska konstellationer kan ändra någonting härvidlag. Endast om vi sviker oss själva, endast om vi ger avkall på våra nordiska rätts- och frihetsideal ”melder vi oss ud” ur den nordiska gemenskapen. Jag tror att ni alla, mina landsmän, som fylkats kring föreningen Pohjola-Norden och dess strävanden, skall ge mig rätt i detta. Och jag hoppas att ni, ärade gäster, under er samvaro här med oss skall få ett intryck av att det är en levande sanning.

Vänskapsförbindelser mellan de besläktade nordiska folken, mellan grupper, organisationer, orter och enskilda individer har varit föreningarna Nordens lösen under de senaste åren. Vänortsrörelsen har utvecklats ur principen taga och giva, en ömsesidig växelverkan, som skapar nya kontakter och vidmakthåller gamla. De nordiska huvudstäderna och deras befolkning har i viss mån gått i spetsen för denna rörelse, trots de praktiska svårigheterna att upprätthålla intima förbindelser mellan så stora samhällen som dessa.

I dag har vi glädjen att i Helsingfors se representanter för olika yrkesgrupper och facksammanslutningar från Köpenhamn, Oslo och Stockholm. Reykjavik har tyvärr icke sett sig i tillfälle att låta sig representeras. Samtidigt som vi beklagar detta, sänder vi i tankarna en varm hälsning till den yngsta av Nordens huvudstäder och dess idoga, nordiskt kännande invånare. Vi måste också beklaga, att inte flere medborgargrupper från de övriga nordiska huvudstäderna fått plats inom mötets ram. Flere fria yrkesgrenar är inte representerade på grund av en nödvändig begränsning, som här likasom tidigare i Köpenhamn och Stockholm måst tilllämpas. Men ni, våra ärade gäster, företräder dock så många olika verksamhetsområden på era orter, att ni mångsidigt representerar våra vänner köpenhamnarna, osloborna, och stockholmarna. Med stor tillfredsställelse ser vi också i eder krets medlemmar av föreningarna Nordens styrelser och expeditioner.

Helsingfors stad och dess myndigheter har visat ett stort intresse och ett stort tillmötesgående, när det gällt att ordna programmet för detta nordiska huvudstadsbesök. Jag hälsar representanterna för stadsstyrelsen och stadens fullmäktige vördsamt välkomna och frambär vår förenings tack till alla dem, de samverkande organisationerna inberäknade, som gjort det möjligt för oss att i vår vackra stad mottaga långväga gäster från vänorterna.

Jag nämnde vår vackra stad med dess i era öron hemvant klingande namn, som också i sin finska språkform röjer sitt nordiska ursprung. Vi, som lever och verkar här, känner varmt för staden, även om många bland oss inte är infödda helsingforsare. I högre grad än kanske någon annan nordisk huvudstad har Helsingfors under detta och senaste sekel utgjort nationens hjärta. Den gamla staden vid forsen uppkom på Gustav Wasas bud och den flyttades till sin nuvarande plats på åtgärd av den ädle greve Per Brahe, han som kunde säga, att han var med landet och landet med honom väl tillfreds. Genom ett nytt härskarord utsågs den lilla nyländska kuststaden, som likväl under tiden genom tillkomsten av Sveaborgs fästning vuxit till landets andra stad, år 1812 till det autonoma Finlands huvudstad. Då staden kort förut i grund härjats av eld, erbjöds ett tillfälle att skapa en metropol av för den tiden stora mått och monumental resning. Så uppkom under genialt samarbete mellan två begåvade män, stadsplanens skapare Ehrenström och monumentalbyggnadernas arkitekt Engel, det av nyklassicismens stränga stilideal präglade centrala Helsingfors, som ännu förmår väcka vår beundran och som vi lärt att älska. Det låg någonting djärvt, någonting av stark framtidstro över denna skapelse. Den utgör alltjämt en eggelse för dem, som verkar för det moderna Helsingfors’ vidare utveckling, såväl som för dem, vilka här i regering och folkrepresentation eller vid universitet och högskolor bygger på det finländska samhällets fortsatta växt och förkovran.

Vid Södra hamnen, där båten från Köpenhamn i dag lade till vid den forna Stadsviken, höjer sig det gamla Kasberget, numera känt såsom Observatorieberget, emedan universitetets astronomiska observatorium, även det ett verk av Engel, pryder dess krön. Det bär sitt forna namn Kasberget, på nyländskt svenskt folkmål Kasaberget, emedan man där i gången tid tände vårdkasar, varningsbål, för att varsko befolkningen, när ett fientligt angrepp hotade. Ännu i slutet av 1600-talet tändes dylika vårdkasar mångenstädes i skärgården i vårt land. För jämt tvåhundra år sedan inleddes befästningsarbeten, som av Helsingfors ville skapa en stor kombinerad land- och sjöfästning, vars make ingen sett i Norden, och en av fästningens stödjepunkter förlades till Kasberget, som döptes till Ulrikasborg efter rikets drottning Men planerna reducerades och endast sjöfästningen Sveaborg färdigbyggdes. Av det stolta Ulrikasborg blev med tiden en grönskande kulle, från vars krön lärda professorer genom stora kikare studerade stjärnhimmeln. Även om de inte i stjärnorna sökte läsa Finlands öde, är det gamla Kasbergets skiften signifikativt.

I dag tändes inga vårdkasar för att hindra en objuden gäst att landstiga. Helsingfors är ingen befäst stad, även om vår militär disponerar den såsom kulturhistoriskt minnesmärke betydande fästningen Sveaborg. Men stjärnhimmeln välver sig i mörka nätter över vår stad och vårt land. Och i stjärnorna står vårt öde skrivet. Där står ock, så vill vi tro, att Finland är och förblir ett nordiskt land.

Jag ber Er kärkomna gäster och vänner vara hjärtligt välkomna.